|
DE VANDRANDE DJAEKNARNE
DE VANDRANDE DJAEKNARNE VIKTOR RYDBERG Femte upplagan
Stockholm
Albert Bonniers foerlag
Stockholm
Alb. Bonniers Boktryckeri 1915
_________________________________________________________________
Ihr naht euch wieder schwankende Gestalten!
Die frueh sich einst dem trueben Blick gezeigt.
Goethe.
_________________________________________________________________
Innehall / Table of Contents
1. Djaekneupptag
2. Masugnen
3. Korporal Brant
4. Patron Brackander
5. Hos korporalens
6. Patronen och laensmannen
7. De bada rivalerna
8. Avsked fran hemmet
9. Vaervaren
10. Djaeknarne
11. Auktionen
12. Slutet
Utgivarens tillaegg och anmaerkningar
_________________________________________________________________
Djaekneupptag.
"Kom afton saenk dig neder!
Du ger oss moedans loen.
Vad lugn du oss bereder!
Natur vad du aer skoen!
Se aftonrodnan vilar
i dalens svala famn
fran faestet solen ilar
bort till en annan hamn.
Tyst tyst aer allt som andas
blott naektergalens ljud
med kvaellens vindar blandas
han kallar pa sin brud ..."
Refraengen tages om igen:
"Tyst tyst aer allt som andas -- -- --"
- Jo vackert tyst infoell Adolf den av de bada djaeknarne som sjoeng
foersta staemman hoer du da icke huru inspektorn... eller vad karlen aer
foer nagot... gormar och svaer daer nere med sitt arbetsfolk? Aer det
naektergalens ljud det?
- Nog hoer jag det Adolf svarade den andre djaeknen men da man
befinner sig i sangens hoegre regioner lyssnar man icke till
maenniskornas tomma aevlan nere i gruset... Na vill du icke sjunga
mera?
- Nej Goeran jag vill dricka.
- Jasa aer du toerstig du lille skaelm! Na jag saeger ingenting daerom;
dagen har varit varm och man maste skoelja ned landsvaegsdammet. Lat
se... vad aer i flaskan som din pappa godhetsfullt gav oss till
reskamrat? Aennu nagot ser jag. Skal Adolf!
- Gutar lange Goeran!... Jag blir icke otoerstig daerfoer att du dricker
ur alltsammans.
- Lugna dig gosse! Jag laemnar kvar sa mycket som jag med anvaendande
av approximationsteorien kan beraekna att din lilla korpus tal.
Parvum parva decent... smatt hoeves en liten... saeger var ofoergaetlige
vaen Hakan Sjoegren.
- Gloem icke Goeran att du har daligt betyg i algebran! Sa stopp nu!
De bada samtalande voro tvenne ynglingar fran gymnasiet i Vaexjoe --
djaeknar som allmogen aennu kallar dem. De voro ute pa botanisk
exkursion efter vad deras portoerer och botanikspadar visade;
atminstone begagnade de botaniken sasom foerevaendning foer att under
sommarferierna stroeva omkring pa landsbygden och soeka aeventyr. Dylika
stroevtag hava sedan gamla tider legat i Vaexjoe-gossarnes smak och
bland boenderna i nejden ga manga historier om kringvandrande djaeknars
aeventyr och putslustiga upptag.
De baegge vaennerna hade slagit sig ned i graeset pa en kulle under en
lummig ek. De hade daerifran utsikt oever ett haerligt smalaendskt
landskap med sma insjoear slingrande baeckar furumoar och loevdungar.
Goeran den aeldre av dem var en hoegvaext kraftig yngling med
jovialiska ansiktsdrag och anlaeggning till polisonger. Han hade sina
tjugu ar pa nacken och stod nu faerdig att med den laerdomsskatt som
bestas i Vaexjoe och icke sa litet daerutoever som han pa egen hand
samlat begiva sig till akademien.
Adolf hans kamrat var en spenslig finhyad gosse med skaelmska oegon.
Son av den rike och allmaent aktade baron Sparrfaelt pa Odensvik hade
han slutit ett fast vaenskapsfoerbund med hemmansaegaresonen Goeran ett
foerbund som olikheten i deras alder endast bidrog att goera aennu
varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans delade sina
laerares och kamraters tillgivenhet och hade allt till och med sina
sma oskyldiga upptag gemensamt.
- Ack du Goeran vad detta varit en lustig dag! sade Adolf i det han
makligt straeckte sig i graeset och sag upp mot den bla himmelen. Jag
gloemmer aldrig de haer aeventyren.
- Aja nog har du haft pojkstreck foer dig sade Goeran.
- Aen du da? Har du varit ett uns baettre aen jag?... Ha ha da jag
taenker pa den snale praesten hos vilken vi i dag ato middag kan jag
skratta mig foerdaervad...
- Vad var det foer roligt att du drack ur allt hans oel? Stackars man
han foeljde med aengsliga blickar var droppe du slukade.
- Och vad var det foer roligt att du tog fatet med flaeskpannkakan och
laet hela anraettningen ett tu tre foersvinna i ditt glupska
ginungagap innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha ha ha!
- Da hade vi en baettre tillstaellning hos den rike naemndemannen i
Lomaryd sade Goeran.
- Ack den vackra Stina hans dotter...
- Som du ville kyssa men icke fick i trots av ditt snutfagra
ansikte Adolf...
- Och som du fick kyssa Goeran i trots av dina fula roeda polisonger.
- Saeg icke "i trots av" utan "med anledning av" mitt manliga i
aftonrodnadens skoena faerg skiftande kindskaegg. Du foerstar dig icke pa
flickornas smak. Att kyssa dig eller en annan liten froeken kan komma
pa ett ut... men jag -- jag aer en man och det aer sadana flickorna
vilja ha.
- Skryt lagom Goeran! Om du ej foerstatt dig pa svartkonsten skulle
Stina ej bevaerdigat dig med en blick.
- Ja svartkonsten aer en maerklig konst. Du maerkte vael att det rika
naemndemansfolket i boerjan ej ville undfaegna oss med annat aen
svagdricka?
- De oenskade oss pa doerren det maerktes tydligt.
- Men da fragade mig haendelsevis naemndemansmor vad jag studerade i
Vaexjoe...
- Och jag skyndade mig att svara att du studerade svartkonsten... Var
infallet icke gott vaba?
- Strax blev det annat ljud i pipan. Man betraktade mig med voerdnad
naestan med fruktan och bullade upp ett frukostbord med skinka
medvurst och oel och jag smorde kraset medan du lille Adolf soekte
visa dig pa din aelskvaerda sida foer dottern i huset. Men du
misslyckades min gosse. Du kaenner icke bondtoeserna; de ha icke oera
foer sadana grannlater som du laert dig att prata till de foernaema
froeknarna. Emellertid kom naemndemansmor till mig och beraettade
jaemrande att hennes ladugard var foerhaexad att kalvarne doe och korna
ej ge mjoelk... hon fragade mig om rad...
- Och du svarade?
- Att hon skulle fodra och skoeta kreaturen vael.
- Hon tyckte naturligtvis att det var ett alltfoer simpelt rad...
- Ja visst hon laet mig foersta att ingenting annat aen svartkonsten
torde hjaelpa och bad mig anlita mina kunskaper i den vaegen. Jag
gjorde manga invaendningar men daerav blev gumman aennu entraegnare. Till
slut sedan jag tagit tysthetsloefte av henne sade jag att hon skulle
taga oegat av en vessla hjaertat av en oern framtassen av en bjoern och
tungan av en tre och tre kvarts ar gammal vit orm insy dessa lemmar i
skinnet av en oedla samt nedgraeva alltsammans en torsdagskvaell under
ladugardstroeskeln saegande hokus pokus filiokus. Gumman blev
hjaertinnerligt glad tackade mig foer det goda radet och bad mig laemna
de daer trollsakerna (hon tog foer givet att jag hade dem i portoeren)
sa skulle hon hederligt betala dem. Jag svarade att mitt foerrad var
slut och radde henne att skaffa sig dem sjaelv.
- Och nu blev gumman aennu entraegnare infoell Adolf. Jag sag huru hon
viskade och tasslade med dig.
- Ja hon var i synnerhet bekymrad foer huru hon skulle finna en jaemnt
tre och tre kvarts ar gammal orm. Jag radde henne att fanga en maengd
och syna dem i munnen sasom man goer med haestar...
- Ha ha ha!
- Medan gumman anfaektade mig med sina boener hade jag oegonen pa lilla
Stina. Jag fann att hon var en alltfoer taeck flicka med en mun
liknande en frisk rosenkalk. Na taenkte jag innan jag laemnar staellet
skall jag ha kysst Stina bara foer att foerarga dig och goera dig
svartsjuk Adolf...
- Hoer mor sade jag jag vet aennu ett medel som kan hjaelpa; jag har
medlidande med er och vill upptaecka det foer er. Ni skall taga sex
nubbar och spika dem i ladugardsgolvet men nubbarne skola foerst vara
signade.
- Hur gar det till? fragade hon.
- Ingenting aer enklare... Det behoevs bara en flicka som icke fyllt
tjugu ar...
- Gar icke Stina an? Hon aer bara sjutton sade gumman.
- A jo maen. Jag min kamrat och Stina staella oss pa golvet; ni mor
och fader naemndeman saetten er pa var sin stol hallen er alldeles
stilla under tiden och mumlen foer er sjaelva:
"A E I O
jag vill ha mjoelk av min ko;
U Y A Ae Oe
ingen kalv far doe."
Stina skall saega hokus och taga en nubb mellan taenderna sa att blott
sjaelva spetsen sticker fram; jag saeger pokus och tar nubben med min
mun ur hennes; min kamrat bugar sig daerefter och saeger filiokus som
aer det kraftigaste trollordet och bekraeftelse pa det oevriga. Pa det
saettet signas var nubb saerskilt och det aer hela saken... Navael saken
blev snart arrangerad och Stina gick gaerna in pa att vara med
daerom...
- Ja foer kornas skull infoell Adolf.
- Foer kornas och kalvarnes skull det medger jag ty jag aer foer
anspraksloes att uppgiva mitt hyggliga ansikte sasom bevekelsegrund.
Visserligen rodnade hon och var litet foerlaegen men allt gick efter
oenskan och jag fick mina sex kyssar.
- Vad jag hade svart att halla mig foer gapskratt naer jag sag gubben
och gumman sitta och vagga med huvudet och mumla: "A E I O" etc.
- Allvarsamt talat Adolf lille spelade du sjaelv den oemkligaste
figuren. Det gjorde mig riktigt ont om dig. Du fick sta och bevittna
huru jag tog den ena kyssen efter den andra samt buga dig och saega
filiokus.
- Tala icke daerom! Det var ett elakt pahitt av dig Goeran foer vilket
jag i sinom tid skall utkraeva vedergaellning. Men hoer pa vi maste
stiga upp och marschera vidare foer att soeka nattkvarter... Solen gar
nu ned. Vart skola vi nu staella kosan?
- Quo fata trahunt retrahuntque sequamur: vi ma ga dit oedena foera!
Stannom blott en stund foer att betrakta solnedgangen! Vilken haerlig
afton! Huru skoent aenda att vistas i Guds fria natur!
- Medeltidens vandrande riddare maste hava foert ett haerligt liv
Goeran?
- Atminstone da det var vackert vaeder... Se nu foersvinner hennes
stralande majestaet under himlaranden. O drottning foer vilken altaren
fordom rykte pa Persiens slaetter och Mexikos berg:
"O vor jag som du
sa naera den oenskade strand
det nya lycksaliga land!"
Sa! Nu aer jag faerdig. Framat marsch!
"Med skaemt och sang
med munter gang
vi vandra dit oedet befallt.
Ej fragan aer
vart kosan baer
ty hembygden aer oeverallt."
De bada vaennerna laemnade kullen arm i arm och deras friska roester
genljudade i skogen.
_________________________________________________________________
Masugnen.
Djaeknarne hade visserligen icke behoevt ga langt foer att finna
nattkvarter ty pa obetydligt avstand framfoer sig sago de en vit
herregardsbyggning av statligt utseende men de foeredrogo att gaesta i
praest- och bondgardar; och da de nu haendelsevis fran kullen
varseblivit roeken fran en pa andra sidan skogen belaegen masugn och
hoerde gnisslet av dess vaeldiga baelgar besloeto de begiva sig dit och
tillbringa natten i hyttan bland bergsmaennen.
De inslogo saledes den vaeg som foerde genom den gamla aerevoerdiga
granskogen. Det moerknade hastigt och masugnen var laengre bort belaegen
aen de foermodat men de foerkortade vaegen med muntert glam och glada
sanger. Foer oevrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt taetare
skuggor som foello oever skogen att lyssna till kvaellvindens suckar
och betrakta stjaernorna som tindrade sa klart oever granarnes bugande
toppar. Och ju moerkare det blev desto livligare malade sig pa en viss
flaeck av himmelen ett roedaktigt fladdrande atersken av masugnens
lagor. Det var en eldstod som foerde dem raetta vaegen i skogens
labyrint och de hoerde allt tydligare huru forsen brusade huru
baelgarnes jaettelungor flasade och hamrarnes slag genljudade bland
skogens klippor.
Nu glesnade skogen och de baegge vandrarne sago framfoer sig ett oeppet
faelt i bakgrunden begraensat av ett berg pa vars vilda stupande
avsatser de oever masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en
fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden och
tonerna av en vemodig enkel visa sjungen av en okonstlad roest
blandade sig med det buller som den arbetande maskinen och de lika
ivrigt arbetande maenniskorna foerorsakade.
Adolf och Goeran gingo uppfoer den langa bro som foerde till mashyttans
oevre vaning och pa vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppkoeras
foer att kastas i ugnens vilda gap. De haelsade vaenligt pa de av roek och
sot svaertade maennen och dessa besvarade haelsningen pa samma saett.
Saellan kommo besoekande fran andra orter till denna avlaegsna del av
bergslagen och man undre daerfoer ej att bergsmaennen med en viss
nyfikenhet utfragade vara djaeknar vilka de voro och varifran de
kommo. Sedan dessa givit gott besked foer sig blev det deras tur att
fraga och de fingo nu bland annat veta att aegaren till denna masugn
liksom till flera andra jaemte stangjaernshamrar o. s. v. var den rike
och maektige patron Brackander pa Trevnadsloesa. Trevnadsloesas
karaktaersbyggning var just det vitmalade hus som vaennerna sett medan
de vilade pa kullen. Daerefter begavo sig djaeknarne till mashyttans
nedre vaning varifran sangen aennu hoerdes. I doerroeppningen till
densamma visade sig en verklig jaettegestalt en karl pa sina sex fot
och lika manga tum insvept i skinnklaeder och med en bredskyggig hatt
nedtryckt oever det sotiga ansiktet.
- Vad aer ni foer slags folk? fragade han taemligen barskt.
- Vandrande djaeknar svarade Adolf och Goeran pa en gang och den
senare tillade:
- Vi fundera pa att stanna haer i mashyttan oever natten om ni gott
folk icke har nagot daeremot och sedan fortsaetta vi var resa i
morgon.
- Djaeknar fran Vaexjoe? Praestgesaeller? fortfor jaetten. Har ni gatt
vilse eftersom ni kommer sa haer? Haer ae just inga bekvaemligheter foer
sadana gaester. Men vill ni sova pa en baenk daer inne sa star det er
fritt.
- Jag har aldrig sett nagon masugn foerr sade Adolf och aer daerfoer
litet nyfiken...
- Att se hur jaernet kommer utrinnande som en vitgnistrande stroem...
Aja det aer raett lustigt foer den som inte aer van vid det...
- Och vad bekvaemligheter angar infoell Goeran sa ha vi manga naetter
sovit under ett traed i skogen med en sten till huvudgaerd...
- Likasom Jakob infoell jaetten skrattande. Jasa ae herrarne av det
slaget sa ae herrarne vaelkomna.
Mannen gick in och djaeknarne foeljde honom.
Det var ett stort moerkt rum i vilket de intraedde. I staellet foer golv
hade det ett lager av djup sand dess bakgrund upptogs av ugnsmuren
baelgarne och maskineriet som saetter dessa i gang; haer och daer sags en
slaegga och mot vaeggarne lutade sig laengre och kortare jaernspett. Pa
en baenk sutto tvenne maen av vilka den ene sjoeng och oever sangarens
huvud haengde fastspikad pa vaeggen en lampa som spridde ett ganska
soemnigt och otillraeckligt sken. Sangaren var en medelalders man sotig
och klaedd i skinn likasom de andra; de ord han sjoeng da djaeknarne
intraedde voro foeljande:
"Troloesa flicka du har en fager hy
men du har ock ett ostadigt sinn;
ditt hjaerta vill jag likna vid en vinddriven sky
som far hela vaerlden omkring."
- Tyst nu Pelle Larsson med din dumma visa sade den lange som var
ingen annan aen masmaestaren Sven jag gitter icke hoera den.
- Na jag kan vael tiga eftersom du sa vill svarade Pelle Larsson
helst som jag ser att du har tva herrar med dig och de tycka vael
inte om enfaldiga bondvisor kan jag tro.
- A fortsaett han med sin visa sade Adolf vi hoera gaerna pa.
- Men jag goer det icke sade masmaestaren Sven. Pelle goer aldrig annat
aen sjunger ovett och loegn om toeserna om deras troloeshet och sadant
snack... Jag gitter icke hoera det.
- Nej manntro! sade Pelle sedan Sven fick sig en faestmoe tror han
alla flickor om gott.
- Hall munnen! sade Sven.
- Bevars vael jag tiger masmaestare svarade Pelle. Annars ska
herrarne tro att jag aer den vaerste hojtaren i hela var foersamling; ni
skulle bara hoera mig i kyrkan. Klockaren skriker sa att han aer roed
som en tuppkam i synen men mig oeverroestar han icke.
Foertroligheten mellan masugnskarlarne och djaeknarne beseglades da
dessa senare framtogo vinflaskan och laeto den vandra ur hand i hand
fran mun till mun.
- En tung slaegga det haer sade Goeran i det han proevande upplyfte en
sadan.
- Ja inte duger en djaekne att hantera henne infoell Pelle Larsson.
- Icke det? sade Goeran i det han fattade om aendan av skaftet och hoell
slaeggan horisontalt med rak arm.
- Bra bra sade masmaestare Sven och klappade Goeran pa axeln. Herrn aer
en svensk gosse det maerker jag.
- Ja sadana ha vi manga pa gymnasium sade lille Adolf stolt raetande
sig. Goeran aer icke den starkaste bland oss. Ni skall tro att djaeknar
icke ga av foer hackor gott folk.
- Na vad saeger herrn om den haer lilla tingesten? infoell Sven i det
han pekade pa den stoersta slaeggan bland dem alla en verklig
Herkules-klubba. Lyft den ocksa om herrn orkar.
Goeran vagade ett foersoek som gjorde hans krafter all heder men icke
desto mindre misslyckades.
Jaetten skrattade sa att de vita taenderna lyste mellan de sotiga
laepparne varefter han fattade slaeggan svaengde den ur hand i hand med
foervanande hastighet kastade den upp i taket och uppfangade den i
fallet lyfte den slutligen i en halvkrets oever huvudet och laet den
sakta nedsjunka mot sin mun. Naer detta var gjort slaengde han den bort
i en vra och sade torrt:
...
|
