|
BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET
BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET LAURA FITINGHOFF Barnen ifran
Frostmofjaellet
En barnberaettelse
foer sma och stora
A.-B. Ljus' Foerlag
Stockholm
Centraltryckeriet Stockholm 1907.
Professor John Berg
den sjaelsstore outtroettlige maenniskovaennen
tillaegnas denna bok af
foerfattarinnan.
_________________________________________________________________
Innehall / Table of Contents
Foeretal
Noedar och barkbroed
Kap. 1. Sju sma vaernloesa
Kap. 2. Med vargspar i sikte
Kap. 3. Glasoegonkarlen
Kap. 4. Under morgonrusket inne och ute
Kap. 5. Alle man till verket
Kap. 6. Glasoegonkarlen ater ensam
Kap. 7. Skingrade
Kap. 8. Hvart har Maerta-Greta tagit vaegen
Kap. 9. "Millmaste Tana"
Kap. 10. En sa fin liten stinta
Kap. 11. Smastintorna baegge
Kap. 12. Arbetsfoertjaenster och penningfragor
Kap. 13. I den doedas staelle
Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa
Kap. 15. Det spoekar pa isen
Kap. 16. I Roefvarekula
Kap. 17. "Kasken"
Kap. 18. Broellopsgarden
Kap. 19. Pa flykt
Kap. 20. Eld
Kap. 21. I egen groen stuga
Kap. 22. Husbond och matmor
Kap. 23. Undanjagade
Kap. 24. Ett ofoermodadt aterseende
Kap. 25. Lappkata och renskjuts
Kap. 25. Ater pa egen hand
Kap. 26. "Bruden"
Kap. 27. Illa ute i val och kval
Kap. 28. Manke och Gullspira
Kap. 29. Naer Manke vardt ensam
Kap. 30. Ute i baerskog
Kap. 31. I strid med Bjaenntasse
Kap. 32. Uppe i faebodarna
Kap. 33. Grael och allt vael
Kap. 34. Ater pa predikstol
Kap. 35. Annat att taenka pa
Kap. 36. Ater ett saendebud fran mor
Kap. 37. Indianer
Kap. 38. Maglena
Kap. 39. Alla sju fran lillgrastugan
_________________________________________________________________
FOeRETAL.
Vid en diskussion om "Vara barns noejeslaesning" som jag foer en del ar
se'n oefvervar faellde en kaend talare en s.k. "frifraesare" yttranden i
fragan som gingo ut pa att naemnda art af litteratur nu naermast tyckes
vara afsedd foer endast den bildade klassens barn. De aero hjaeltarna
hjaeltinnorna i barnboeckerna naer dessa senare aero af den raetta arten.
Naer dessa hjaeltar och hjaeltinnor sjaelfva eller genom aedelmodiga
"upphoejda" anhoeriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
de djupa leden blir detta till en roerande handling. Hjaeltar och
hjaeltinnor fa naera nog helgonglorian oefver sig naer de i vaelgoerenhets-
eller foerbaettringssyfte "aegna" sig at dessa taliga beskedliga sma vap
eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
tankar och mening de trots allt sta fraemmande och ofoerstaende utan
aning om att dessa foeremal foer barmhaertighet och aedel nedlatenhet aero
deras jaemlikar i medfoedd begafning och i fantasiens mottaglighet foer
intryck af olika art. Ma noejeslaesningen besta af boecker daer barnen
fran alla klasser kaenna igen hvarandra och kaenna igen sig sjaelfva i
deras egen omgifning. Det blir det baesta och verksammaste medlet att
en dag fa folk af skild bildningsgrad att foersta och raett bedoema
hvarandra.
Ock en sak till. Vi maste fa till stand en sadan prisbillighet pa
noejeslaesningslitteraturen att boecker fran goda kaenda pennor hvilka
nu i dyrbar utstyrsel na blott de foermoegna hemmen i foerenklade
billiga upplagor komma ut oefver hela landet och laera barnen fran de
manga sa olika landskapen att fa syn pa och intresse foer hvarderas
saermaerken i natur sprak folklif. Sadana boecker skulle moejligen komma
att uttraenga den osunda kolportoerlitteratur och jolmiga
soendagsskollektyr som nu frestande bjudes eller patvingas barnen i
alla de tusentals hem daer man ej har rad att inkoepa praktupplagan "af
tva- trekronorsboecker som noejeslaesning foer barnen". Ja ungefaer sa daer
klubbade han pa talaren. Hans ord och tankar rotfaeste sig hos mig.
Redan da besloet jag att mitt naesta arbete skulle bli en "Noejesbok" i
ofvannaemnda riktning foer barn med typer just fran arbetsklassen.
Det aer barn fran foerfluten tid. De allmogebarn som jag da kaende och
lefde midt ibland daer uppe i adalen som jag har tagit mig foer att
skildra i det jag latit sju stycken foeraeldraloesa sma pa egen hand ge
sig ut fran hembygden daer under harda noedar barkbroed och svaelt och
fattighus aer hvad som vaentar dem.
"Mor" hvaraf minnet foeljer de af hennes laeror och exempel
genomtraengda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor
hvilka da atminstone icke voro nagra maerkliga undantagsmaenniskor aefven
i de fattigaste hemmen.
Modern som da fick ersaetta skolan eller naer den var ambulerande
langa tider af aret fick ensam soerja foer barnens undervisning sag
minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken naer det gaellde "ordets"
inhaemtande i den nu sa foerkaettrade utanlaesningen eller dess
tillaempande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna
daer foeraeldrarna da aennu aegde myndigheten.
Det sjoengs mycket bade i storgardar och smastugor den tiden. Pa det
enstraengade instrumentet "spelstocken" tog man med straken "ut" ur
"nummerboken" den staemma i koralen som foell sig baest foer roesten och
som skulle ljuda samman i den fyrstaemmiga kyrkosangen pa soendagen.
Fiolen ljoed vid fester och glada tillstaellningar ofta till sprittande
latar af bondspelmaennens egen komposition. Andliga sanger folklatar
och visor tonade ut fran storkoek faebodvallar och draengstugor under en
smittande frisk arbetsglaedje. Det lag poesi oefver arbetet barnen
lockades daeraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
foeljde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugard
hos getter och far samt laerde sig att foersta naturvaerldens hoega
intraengande sprak under vistelse i skog och mark pa getstig och i
faebodar.
"Ante" "Manke" "Per Erik" hvilka traska de aendloesa vaegarna fram
aero omedvetna om de etiska begrepp den skarpa sanna blick foer natur
och folkets sinnesriktning de daerunder tillvaella sig. Maglena "som
ser daer ingenting finnes att se" och "hoer daer ingenting kan hoeras"
och hvilken ett naturens aelsklingsbarn som hon aer kan sjunga och
dansa midt under noed och faror -- hon skall ge af sitt hjaertas sin
fantasis rika skatter till dem som under lifvets hoegsta oefverfloed lida
brist pa sadan helig gafva.
Ante skall en gang med kraft och oefvertygelse och med ordets makt
kaempa emot det stora onda som foertaer folket och hemmen. Han har
redan innan han med smasyskonen traedde in i en gard kunnat se och
bedoema om nykterhet ordning och arbetsglaedje hoello den vid makt
eller om superiets foerbannelse tryckt foeroedelsens staempel oefver folk
och kreatur och allt daer bade utom och inom. Antes blick har varit
skaerpt genom den angest han erfarit att syskonen Manke Per Erik
Anna-Lisa Maglena att dessa sma stackare som han pa eget bevag
dragit med sig ut fran hembygden skola besmittas af det onda som
moeter deras oegon och han afskyr och fruktar detta onda med en stark
andes hela styrka. Mer och mer vaexer upp inom honom en till sist
obetvinglig oenskan om att med ord genom kunskapens makt fa ge sig i
strid mot detta onda. Han vill en gang laera folket att "foersta Guds
roest och att hitta vaegen till himmelen". Barnen och folket i
gardarna fa delvis tala Norrlands allmogesprak detta foer att
bibehalla lokalfaergen och lata fjaellbarnen kvarsta pa det plan i
allmogevaerlden dit de hoera men fran hvilket de moejligen i laesarens
tanke skulle loesryckas om de med den intelligens och begafning de
dela med en del af de bildade klassernas barn aefven skulle kunna
foerfoga oefver dessas uttrycksmedel. Det aer kanske ej oaefvet att
svenska barn laera att saetta sig in uti de olika landsmalen och boer
detta ej bli dem svarare aen att komma tillraetta med de utlaendska och
manga fraemmande ord hvilka vimla i aefven vara barnboecker men hvilket
missfoerhallande jag icke utan svarighet sett till att undvika.
Den snart uppvaexta generation som en gang lefde sig in i en barnbok
"En liten vaerld bland fjaellen" skola i slutet af detta arbete
aterfinna sina vaenner fran den tiden bade "Rofvorna" och "Anna Dea".
Meningen aer att i en annan fortloepande del ge en fortsaettning af
Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.
Jag aelskar de daer naiva allvarsamma och dock ljust leende sma
oefvergifna trulsungarna. Deras oede finnes redan delvis i fantasien och
delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.
Innerligt oenskar jag att smastugornas barn och barnen i storgardarna
trulsungarna i fjaellbyar och oedebyggd samt de goda vael uppdragna
hjaeltarna och hjaeltinnorna aefven skola laera sig att foersta och aelska
de sju sma oefvergifna barnen ifran Frostmofjaellet.
Furuliden Stocksund 20 april 1907.
Foerfattarinnan.
_________________________________________________________________
NOeDAR OCH BARKBROeD.
Det var noedar uppe i Norrland. "Noedar" betyder att man aer sa godt som
utan mat pa de staellen daer barnskaran aer stor och jordbiten som man
skall lefva af liten.
Det goer icke sa mycket att den aer liten naer sommaren kommer tidigt
och kornet som man daer uppe bakar det hvita vackra broedet af mognar
redan i juli sa att man kan fa fara till kvarnen och mala mjoel af
det.
Inte heller goer det sa mycket om jordbiten aer liten naer sommaren aer
lang och lagom torr sa att potatisen pa landet vaexer duktigt och man
pa hoesten i september kan fa ta opp bade tjugu och trettio stora
granna potatisar fran den hala daer man i juni satte ner en enda men
en med manga "oegon" ty fran hvart aldrig sa litet oega eller litet
rundt hal pa en potatis vaexer det ut rotstjaelkar naer den saettes ner
i varm torr sandjord.
Ja naer det blir "godar" uppe i Norrland med mycket regn foere
midsommar vaerme och stark dagg om naetterna da slar bjoerken ut och
star doftande fin och fager da den ett par dagar foerut statt med kala
brunglaensande grenar. Akerbaersblommor sticka upp vid dikesrenarna
djuproeda i faergen som sma rosenbarn. I den vaederleken bli de snart
till skoena saftiga akerbaer.
De gra stenhaellarna bli oefverdragna med mattor af hvit- och
violettfaergade "natt och dag"-blomster som leka tittut med
skaerblommande kattfoetter. Barnen binda sig kransar af dem bygga sig
lekstugor i sandgroparna daer de hoega granna ramjoelksblomstren sta i
taeta stand rosenroeda stolta i hallningen och nyponbuskar med
doftande rosor i blom titta ner pa dem oefver den sluttande
jordskorpan.
Det aer glaedje och skratt och stoj hvart man vaender sig. Hvita soeta
rofvor som man far aeta af och aerter i fyllda skidor vaexa ute pa
akern. Nog af broed smoer ost och annat godt och rart finnes aefven
inne i smastugor och fattigmanshem.
Men under noedaren hoers icke mycken glaedje af. Snoen ligger kvar till
framemot midsommar. Rofvorna hvilka sent saettas ner som froen i
jorden hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek foerraen
frosten kommer och goer det sa hardt och trangt omkring dem att de ej
kunna vaexa. Aertskidorna haenga vissna som sma svartnade trasor ute pa
aertakern -- inte en enda aerta blir det i dem. Likadant med kornaxen
som bruka halla sig sa stolta pa sina vajande hoega staenglar de haenga
som brutna fast vid det groena korta straet.
Sa kan man vael foersta att under noedar kommer intet korn och inga
aerter till kvarnen och om pa nagon hoegt liggande gard frosten farit
mera varsamt fram sa aer saeden aenda sa kraftloes och besynnerlig att
mjoelet blir grasvart och pannkakorna som man lagar till af det bli
som en loes lervaelling.
Det aer icke mycken foeda i sadan mat. Barnen bli snart magra. Deras
under de goda aren rosenroeda kinder fa en graaktig faerg och oegonen
aega ej mer den klara glansen.
Naer barnen i hopar foelja foeraeldrarna at foer att nerat frostfria bygder
bettla om foeda se de ut som sma gubbar och gummor. Det skaer en i
hjaertat att se dem.
_________________________________________________________________
FOeRSTA KAPITLET
SJU SMA VAeRNLOeSA.
Under det foerfaerliga noedaret i slutet af 1860-talet kom en sadan skara
vandrande fran Frostmofjaellet hoegt oppe i Norrland. Skaran bestod af
en liten flock pa sju barn hvilka ensamma vandrade fram genom
utarmade vinteroedsliga bygder. Ingen far eller mor foeljde dem at. Sju
stycken utmaerglade sma och den som liksom foerde dem an var bara pa
trettonde aret. Han hette Ante egentligen Anders.
Barnen kommo fran Frostmofjaellet daer frosten ocksa farit hardast fram
vid gardarna.
Deras far hade under noedarstiden tagit sig till att supa. Svag och
fumlig som han blifvit af det och af barkbroed och svaeltfoeda hade han
stupat ned under en jaettetall som han var med om att faella i skogen.
En dag bars han hem doed.
Hustruns bekymmer mangdubblades. Hon orkade ej baera dem laengre utan
hon rent af taerdes bort af sorg mest svaelt. Foer man kan foersta att de
matbitar som hon kunde fa ihop unnade hon hellre barnen aen sig
sjaelf.
Naer hon nu skulle till att doe aengslades hon mest oefver att barnen
som hon arbetat och lidit foer skulle in i fattighuset eller aen
vaerre "bjudas ut pa auktion" till den som ville ta dem foer den minsta
penningsumma som kommunen ville besta.
"Bry er int om te soerje oefver de mor" sade Ante som satt vid saengen
och foersoekte tvinga i modern vattenvaellingen som han nyss kokt i
spisen.
"Dom ta er om ni vill eller int" flaemtade den sjuka. "Ett san't
noedar naer alla matt foertjaena foer att lefva. Och ingen som blir god
mot er och bryr sig om er."
"Vi ga haerifran mor. Vi saett smastinterna pa kaelken och sa ga vi
gardmellan nere i landet som annat vuxet vandringsfolk. Skollaerarns
Kalle saeg att far hans saeg att folke ner i bygden ha fatt ba' korn
och paerer (potatis) och ni ska si mor att de raeck nog at oss a."
"Ja savidt Guds vaelsignelse ger broedet sa blir ni aldrig utan. Du
har gjort mig sa laett och ljus i sinnet med hvad du sagt lill Ante.
Men Gullspira --."
"Hon fa foelja oss hon a. Ligg int' och aengslas mor!"
-- "Int aengslas jag. -- De ha blifvi sa laettsamt inom mej. - Jag ser
allt lysa sa himlande ljust oefver dej och oefver barna daer i
saenghalmen och det sjung sa grant oppoefver mej. -- Ante sa -- grant!"
Med det foell Antes mor tillbaka pa trasorna hon hade under hufvudet.
Ante lade igen oegonlocken pa henne och satte psalmbok under hakan sa
att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort sa med far naer han var
slut.
Mor var inte vael i grafven foerr aen socknemaennen kommo samman foer att
skaffa barnen in pa fattighuset eller auktionera bort dem.
Men den dagen de kommo till den fallfaerdiga stugan daer de vaentade att
finna barnen var den tom.
Braedskjulet daerinvid daer de visste att geten brukade finnas var tomt
det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt som om gammalt
ordentligt folk aemnade laemna den i andras haender.
Barnen hvilka de kommo foer att taga hade tydligen gifvit sig i vaeg
redan foeregaende dag. Men maennen kommo oefverens om att man nog inte
skulle behoefva vaenta laenge foerraen man hade dem haer igen och det med
fattigskjuts fran nagon af de naermaste socknarna. Foer oefrigt kunde nog
ingen heller veta hvilken vaeg de tagit. Telefon och telegraf funnos
icke daer uppe i oedebygden och man kunde ingenting goera at saken. Alla
haestar som funnos i byn voro med i skogskoerslor hade de ocksa
funnits hemma sa hvem hade tid att ge sig ut pa jakt efter
barnungarna. "De vaende vael tillbaka naer hungern tog dem. Det var skada
pa geten den kunde en ha fatt saelja at dom. Men som sagdt dom aer
vael snart haer ba' ungar och get."
Barnen vandrade salunda ivaeg utan att oroas af foerfoeljare. Men daer
blef dock under dagens lopp en grat och en jaemmer pa smastintorna
Brita-Cajsa och Anna-Maerta.
De graeto icke foer att de froeso sa att naesa och haender voro
ragklintsbla pa dem och tarna sa frusna att de inte kunde sta pa
foetterna. Nej de jaemrade sig och graeto i hunger. Den hardaste
broedkant den minsta potatis skulle de ha slukat med begaerlighet. Men
vaegen oefver storskogen var mer aen tva mil lang och de hade icke varit
innanfoer en stugudoerr pa hela dagen. De hoello sig foerst undan alla
foersoek daertill af raedsla foer att man skulle ta kvar dem och foera dem
till fattighuset -- sen af noedtvang da det icke fans en aen sa
elaendig liten stuga att komma in uti sa lang skogen var.
"Kom Gullspira" lockade Ante till sist. "Jag lider int hoera den
olaten pa barna. Du fa dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."
"Ja men de ae rent synd sa manga ganger som vi i dag ha sliti i hennes
spenar efter mjoelk" invaende Anna- Lisa som var pa elfte aret.
"Men kaere tig da barn. Ni ska fa en mjoelkskvaett igen. Gullspira
granna fina lill-piga kom nu sa fa jag mjoelka dej. Barna svaelt
ihjael."
Gullspira den trots ytterlig magerhet statliga gulbruna geten
kafvade sig fram ifran tallriset vid vaegen daer hon tagit sig ett godt
mal. Hon staellde sig stilla invid Anna-Lisa som hukade sig ned och
drog nagra mjoelkstrilar ner i den lilla traevril (skal) hon hoell med
vaenstra handen.
"Ge mej a -- Ge mej a" gnaellde Per-Erik och Manke (Magnus).
"Ah ni skulle vael skaemmas stora karlarna. Du Per-Erik aer pa sjaette
aret -- och du Manke pa sjunde."
"Naeej du pa sjaette aer jag de sa' mor a ta henne fick jag mjoelk
ibland a."
"Men du bli pa sjunde till Kyndelsmaess och de aer bara en vecka dit.
Vi som ae manfolk ska vael int ge oss oefver sa daer pa rappe. -- Ga
foere och hall Gullspira i raggen sa frys ni da int om haenderna. "
Det var Ante som talade och kommenderade och smapojkarna visste sig
ingen annan rad aen att lyda helst Gullspira "som hade folkvett" det
trodde de fullt och fast hoert kommenderingen hon med och klaemde sig
intill dem med sin ludna varma paels.
"Ta hit Ujyla ta fa vi vaeme att vi a" skreko smastintorna pa kaelken.
"Ni matt vara snaell nu. Giss pa om mor hoerde smastintena sina grine
foer jaemnan. Ha ni int just fatt mjoelk som va ba soet och varm."
"Men de va som ingenting" kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade
Maerta-Greta snyftande med tarar i stora sorgsna oegon.
"De va tva skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till
nan' storgard sa ni fa mat. Saett opp dej pa kaelken du a Maglena sa fa
ni vaerma hvarann. -- Sa ja de va granne smastinter som int grine
laenger. Mor hon skulle vara storgla om hon sag er."
Ante stroek smasystrarna om de blafrusna kinderna stoppade in deras
stela roeda haender i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet
och snodde den gamla noetta farskinnsfaellen fast om deras foetter.
"Skjut pa kaelken nu du Anna-Lisa sa vi kom ut ur skogen haer.
Skollaerarns Kalle sa' att naer en fick si spillrerna af lappkatan daer
Lapp-Israel doedde sa va en inte langt fran bygden."
"Ja men han sa at mej att vargen stroek haer i fjaellen. Jag var tokig
som for ivaeg med dej det sa Kalle a."
Anna-Lisa gick framatboejd och skoet pa kaelken. Hennes tarar droppade pa
smasystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade sa att det laet
som om hon hickat.
"Jag vardar mej int om te svara naer du tala sa bort i tok" skrek
Ante med hoeg roest foer att goera sig hoerd. Han gick ju langt framfoer och
drog med kaelkrepet oefver axeln.
"Tro du kanske att Kalle hade tagit sej an dej gett dej mat och
klaeder. Har dom int stugan full med barn sjaelf kanske?
"Men daer slapp en da svaelte och fryse ihjael."
"Just som om dom hade velat ha dej daer! Pa fattighuse hade du varit i
denna dag i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --
"Dom svaelt int och frys int ihjael dom heller."
"Ah tvi en sa'n stinta --! Du fick aeta dej fullmaett af vattenvaelling
denna moron getost och broed af hva Sven Pals gett oss har du fatt
savael som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en sa ger du
dej till att grina och villa tillbaka och de till te fattighuse."
"Ja hvart tror du vi kom nu da! Du taenk vael ta oss fram till kungen.
-- Hui -- hui -- hui" snyftade Anna- Lisa.
"Ja som de ae med de sa kunde jag nog goera de a -- a be'n ta dej. Du
kunde da goera sa pass som te geta getterna at en! Det vore vael nanting
te stort de emot te sitte framfoer spisen i fattighuse och glo."
"Hur mange getter kan han ha tro kungen" pep Maglena ut ur
schaloeppningen.
Hon tyckte att med det daer talet om kungen boerjade det laetta opp lite
...
|
Unpublished Work 
